Mizzenn - vägen till ett nytt liv

Huga så trött jag är i kroppen nu. Har hållt på och städat i x antal timmar nu men det blev så rent och fint så. I helgen kommer sambons pappa med familj och hälsar på, ska bli så roligt med lite gäster :)
Innan de kommer har jag lite kvar att fixa, måste skriva en handlingslista och städa trappen. Sen kommer F och hämtar mig så vi kan  handla. Sedan blir det fredagsmyyyys med tacos och alkoholfritt vin.

Nu när jag har fart runt som en vilde här i lägenheten med dammjagaren i högsta hugg så har det blivit hela 17°C inomhus. Dra på trissor, det är nästan så man kan skippa fleecetröjan :) Man har börjat vänja sig ltie mer nu vid kylan, så nu känns det faktiskt inte så farligt längre.

Nu kommer säkert en del av er att rynka på ögonbrynen och tycka det jag skrivit är helkonstigt. Men det är mina funderingar och åsikter och jag kände ett behov av att få skriva ner dem.

Igår kväll låg jag och tänkte lite medan min sambo snarkade så sött i sängen. Innan han somnade pratade vi om vilken enormt stor resa vi båda har gjort de sista fyra åren. Jag var en luttrad och sargad  tjej, inget självförtroende och fick kämpa dag till dag med att klara mig. Jag var rädd för framtiden och skulle någon be mig föreställa mig mitt liv om fem år skulle jag beskrivit den som väldigt mörk. Jag var trött ända in i själen, så obeskrivligt trött och hade ingen som helst tillförlit till mänskligheten.

Jag minns när jag träffade min F, han var mycket blyg och hade enormt svårt att stå på egna ben eller visa känslor. Nu idag fyra år senare så märker jag verkligen hur han har mognat. Tidigare vågade han inte le och det värmer i mitt hjärta varje gång han brister ut i ett enda stort leende. Han är aldrig rädd utan kan alltid vara sig själv. Jag beundrar honom verkligen för att han lyckades ta tag i sig själv, bestämma sig för att gå vidare på sin egna livsstig och att han lyckades.

Sen när vi träffades så kändes det precis lika självklart som när man knäpper sina egna händer. Allting föll på plats. Jag kunde hitta mig själv och det kändes som hela marken under mina fötter inte längre gungade utan nu var stabil mark att stå på.

Det känns skönt att känna sig så stark. När vi är tillsammans är vi ännu starkare och det känns underbart att ha den tryggheten att veta att man aldrig är ensam. Nu vet jag vad skillnaden är mot en vanlig förälskelse, vid äkta kärlek blir man totalt oegoistisk. Jag vill aldrig hindra min F från att göra det han vill i livet utan vill att han ska vara fri och vara med den han älskar och göra det han vill. Jag tror att det är först när man på riktigt inser att man aldrig kan bestämma över någon annan människa som man kan känna äkta, gränslös kärlek. När man är säker på att allt partnern gör är av fullständigt fri vilja.

Så känner jag. Därför kändes det så naturligt och underbart att bilda en familj med min F. Det var inte för att vi ska ha någon att pyssla om eller liknande utan för att jag känner att våra band är så starka att det finaste är då att ett barn ska få födas till denna världen av föräldrar som älskar barnet och varandra så oerhört mycket.
Vi har gått igenom så mycket så jag är 100% säker på vart jag har F. Det finns inte ens det minsta lilla tvivel på att vi alltid kommer ställa upp för varandra.

Igår bestämde vi oss för att beställa minnesalbumet vi ville ha. Priset var nedsatt så det var ju perfekt tajming :)
Vi ville inte ha ett för puttinuttigt album utan ett ganska neutralt ändå. Detta är robust och vi får plats med mycket text och bilder.

Både jag och sambon längtar oss alldeles fördärvade efter vår lilla Sprattel. Tänker på henne/honom mest hela tiden och blir så rörd när jag tänker på hur fantastiskt det faktiskt är att det är en liten människa som växer. Jag är inte den blödiga typen i vanliga fall och under graviditeten har jag också hållt mig lugn i nerverna. Däremot så är jag väldigt känslig om jag ser ett barn födas, för då tänker jag på vilken otrolig chock det måste vara att födas. Tänk att ligga i sin trygghet för att sedan slungas ut i kylan och verkligheten.

 

Kan inte förstå att det bara är 3-4 år sedan som jag tyckte att jag absolut aldrig ville ha barn. Nu när man har gått hemma har man funderat mycket på detta och varför jag kände så. Mycket handlar det om att jag har fått växa upp sen små barnsben med att min mamma var allvarligt sjuk. har varit så fruktansvärt rädd för att någonting skulle hända mig eller pappan och att barnet skulle växa upp med sorgen att få ha en sjuk/död förälder. Men ju mer jag har funderat på det, desto mer har jag kommit till insikt att jag aldrig själv skulle velat förbli ofödd. Trots att livet många gånger har varit orättvist hårt när man var liten så fick jag ändå växa upp i en otrolig familj. Alltid fylld av kärlek och närhet. Är man älskad så spelar faktiskt materiella saker ingen roll.

 

Nu har jag ju inte fått barn än men ändå så tänker man lite annorlunda mot vad man gjorde innan man blev gravid. Nu har jag fått en helt annan förståelse för hur det måste ha känts för min mamma när hon var tvungen att förlösa min syster med kejsarsnitt så att hon kunde påbörja sin cancerbehandling. Fy så fruktansvärt att precis ha fått ett litet barn och veta att man är så sjuk att det är stor risk att man inte kommer finnas där sen.

 

Framtiden kan jag inte sia om men jag hoppas verkligen på att vi kommer få vara en frisk familj. Även om det inte skulle vara så så skulle jag aldrig ge upp utan kämpat med all den kraft jag har för att få se lilla Sprattel växa upp och bli stor.

Jahapp nu har jag varit hos BM och det gick inte så värst vidare bra ärligt talat. Hjärtljuden, blodtrycker och magen var jättebra men däremot var det väldigt strul med blodproven. Jag är ju RhD- vilket innebär att jag får ta lite extra blodprovet och sådär. Det hade ju inte varit några problem om det var så att det finns folk som kan sticka mig!!
All heder åt sköterskorna, de gör verkligen sitt bästa, men oftast så slutar det med kanske 10 stick och alla är misslyckade. Brukar inte ha ont av att bli stucken då jag är van, men denna gången måste hon ha träffat en massa nerver för bägge armarna är nästintill obrukbara. Är faktiskt rätt oroad över hur det ska gå på förlossningen. Tänk OM man akut måste sticka mig och det inte går, vad gör man då?
Den fick jag lite bannor om att jag måste äta mera järn, jajaja, men nu råkar det vara så att jag inte gillar järnmedicinen :P

Idag ska jag tvätta och städa. Imorgon kommer sambons pappas släkt hit och det ser vi fram emot. Småsystrarna ska bo hos oss i vår iglo. Får se vad de säger om det *hehe*

Idag ska jag våga mig på något som jag inte gjort på många år - äta lutfisk. Jag har i alla år avskytt den rätten men nu var det ganska många år sedan jag smakade det och kanske har smaken förändrats allt eftersom man blivit äldre. Läskigt, men jag ska ge det en ärlig chans :D

Om en stund ska jag åka en sväng till pappa. Imorgon drar han iväg till Dalarna i två veckor så det kan ju vara roligt att ses innan det.  Bra också att fly vår lägenhet för den är inte varm kan jag säga. Inomhustemperaturen låg i vardagsrummet på 16 grader. Det är alldeles för kallt för mig så fingrarna är alldeles stela och blåa. Pappa har det inte heller så himla varmt hemma hos sig men han har ju i alla fall minst 18 grader inomhus *hehe*.

Nu måste jag fixa för katterna så de klarar vara hemma själva några timmar, mina små pälsklingar!

Jahapp, vilken otroligt förvirrande dag det har varit idag. För första gången i mitt liv skulle jag gå ner till Arbetsförmedligen och anmäla mig som arbetssökande. Jag vet, de flesta i min ålder har varit arbetslösa så jag borde känna mig glad över att jag alltid haft jobb. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig otroligt tom och misslyckad. Det sociala nätet har rämnat under mina fötter och det är något jag sörjer.

Sen var det dags att kila hem. Det är ju tusen papper att fylla i, ännu fler eftersom jag har varit sjukskriven i december. Jag har så svårt att föreställa mig att jag inte kommer att arbeta på kanske 1½ år, det känns väldigt konstigt. Jag har varit så van att ha många bollar i luften och jag undrar ständigt vad denna "ledighet" ska göra med mig. Jag vet att jag kommer ha fullt upp med att uppfostra vår lilla Sprattel men förut har schemat alltid varit ännu mer späckat. Jobba heltid, plugga heltid och så en massa annat som man också hunnit med på samma gång. Vi får helt enkelt se hur det blir, men tanken är lite svindlande.

Å andra sidan känner jag mig just nu så otroligt fri. När jag hade packat ihop mina saker på jobbet och varit på skolan för att hämta ut alla betyg, känslan var obeskrivlig. Jag var färdig, klar, med den biten av mitt liv. Solen sken och all stress som man tidigare känt bara rann av mina axlar. Extremt förlösande känsla.

På torsdag är det dags för bebischeck igen. Ska bli så mysigt så :) Det verkar vara en väldigt pigg krabat därinne för h*n bufflar runt många timmar i sträck utspritt över hela dygnet. Vi har kommit ganska långt på vår "att-köpa-lista" och det är mest småkraffs kvar att köpa. Vagn, bilbarnstol, skötbord, säng och lite kläder är inhandlat. Känns så skönt och jag som är ett planeringsfreak vill gärna ha klart allting i god tid (man vet ju faktiskt aldrig om bebis får för sig att komma tidigt).

Just nu är det mycket som tar på mina krafter. Kan inte skriva så mycket mer här än att det handlar om en arbetstvist. Det är jobbigt att jämt behöva kämpa och att många andra tar den enkla vägen och fuskar sig till saker.
Tröstlöst, men inte hopplöst ;)

Har ställt in mig på att jag kommer må illa resten av graviditeten. Inte en skymt av minskat illamående. Tycker däremot att medicinen verkar sämre och sämre för varje dag. Inte kan man öka dosen heller då jag redan går på maxdos. Vissa stunder känns det verkligen tröstlöst. Försöker att härda ut och inte gnälla allt för mycket för sambon men vissa dagar går det inte.

Orkar inte göra någonting, utan får bara vila, vila och vila hela tiden.

I övrigt har det inte hänt så mycket. Har hållt på och sy på de nya vardagsrumsgardinerna. Tre av åtta är klara så jag är på god väg i alla fall. Hängde upp ett par färdiga i går och det blev en sååå mysig känsla i vardagsrummet.

Nu verkar det som vi bokat vår Eskilstunaresa. Det blir den första helgen i december. Ska bli skönt att komma bort och bli lite ompysslad. Skönt med miljöombyte överhuvudtaget eftersom jag är så otroligt känslig för alla lukter här hemma. Innan dess ska vi handla julklappar och grejjer. Förstår inte hur man ska hinna och orka med allting *hehe*.

Nu i eftermiddag har jag roat mig med att börjat sytt på Sprattels påslakan. Mycket billigare, bra kvalité och vi får det precis så som vi vill. Hann klart två stycken av sex och de blev jättefina och mysiga. Mjukt och gott tyg.

Fattar inte vad jag har gjort med min ena axel, den gör superont. Måste ha sträckt mig på något galet sätt eller något.

Nu är det inte många veckor kvar til 1:a advent, det känns underbat :D Till helgen ska vi åka hem till min pappa och röja på vinden. Gissa om man kommer bli nostalgisk när man rotar runt bland alla sina gamla grejer. Organisationsfreak som jag är så har jag köpt massa lådor som jag kan stoppa mina grejer i. Ska bli underbart roligt, älskar att städa sånt :D

Sen på måndag ska jag sy gardiner till vardagsrummet. Det passar ju inte med vita nu när jul närmar sig. Murrigare ska det bli. Kommer visa före- och efterbilder på det när de är färdiga.

Jisses vad jag har varit trött sista tiden. De flesta nätter har jag sovit ungefär 10 timmar per natt. Slocknar runt 20-tiden och vaknar runt 6. Kanske är det även min medicin som spelar in och gör mig extra trött.

Nu en god nyhet och det är att jag faktiskt känt mig bättre sista dagarna. Har ätit middag tre dagar på raken, det kommer jag inte ihåg när det hände sist. Vintertiden gör mig nog också tröttare, det blir ju mörkt så himla tidigt.

Längtar mycket till jul och första advent, nedräkningen har ju börjat på riktigt nu. Imorgon ska jag och köpa gardintyg till vardagsrummet. Det känns itne som det funkar med vita under julen utan jag vill ha lite murrigare.

Var ute och gick en sväng nu på eftermiddagen och jisses så det töjer och sträcker i magen. Det märks att det är en intensiv tillväxtfas.

Så nu har vi äntligen varit och hämtat våra efterlängtade förlovningsringar. Satt som en smäck och är så vackra så.  Dessutom hade vi sån tur att vi fick 25% rabatt på min ring. Varje krona mindre gör ju gott för plånboken.

Annars har det varit en mycket hektisk vecka. Har jobbat alldeles för mycket trots att det ska föreställa att vara halvtid. Nu är jag helt slut och har känt mig riktigt kräkfärdig idag. Igår gick Sprattel dessutom in i vecka 15 och nu två nätter på raken tror jag bestämt att jag känt att h*n rört på sig. Känns lite som magkurr ungefär.

Efter mycket om och men så gick jag ner i arbetstempo till halvtid. Ville egentligen inte det men var ju tvungen att tänka på min hälsa. Nu är det så att trots att jag har hälften så mycket tid så ska jag hinna med lika mycket som på heltid. Känner mig helt slutkörd och har konstant dåligt samvete för allting jag inte hinner med.

Jag önskar så att graviditeten hade varit enkel. Jag vill att det ska vara den sista december så jag slutar jobba och får pusta ut litegrann, kanske få ett hyffsat normalt liv igen.

*gnäll gnäll gnäll* men jag behövde gnälla av mig lite :D

Det var ett jobbigt läkarbesök men det gick ändå bra. Läkaren var försenad så jag fick sitta och vänta och vänta. Under tiden fick jag i alla fall min vaccination och det känns bra att ha det gjort. Förutom graviditeten ligger jag ju även i andra riskgrupper så det kändes viktigt att få det gjort nu.

Till slut kom läkaren i alla fall och jag fick ny medicin igen och en sjukskrivning på halvtid i tre veckor. Det kändes bra och dessutom tur att läkaren skrev ett ordentligt sjukintyg (annars vet man ju aldrig vad Försäkringskassan säger). Första gången jag är sjukskriven en längre period och det är jag inte jätteförtjust i. Men min chef var ganska arg på mig och tycker jag är lite vårdslös som arbetar fast alla tydligt ser att jag är sjuk :P
Jaja, nu har han fått som han vill, men jag kommer nog återgå till arbetet snabbare om medicinen verkar.

Å vet ni vad, vilken lättnad det var att ta medicinen igår kväll. Efter en timma var illamåendet borta. Var ordentligt trött men vad spelar det för roll så länge man slipper kaskadkräkas överallt :P Även nu på morgonen mår jag bra men jag vågar inte ropa hej än. Den riktiga pärsen brukar ju vara efter lunch och resten av eftermiddagen och kvällen. Fy vilken dyr medicin, 125 kr per tredagarsperiod. Huga, inte snällt mot plånboken men snällt mot magen i alla fall.

Det finns en positiv sak och det är att det finns bevis för att fostret mår väldigt bra när man mår såhär illa. Då behöver man ju inte oroa sig för motsatsen. Dags att jobba sista stunden nu, sen ska jag till min jobbcoach :)