Mizzenn - vägen till ett nytt liv

Igår bestämde vi oss för att beställa minnesalbumet vi ville ha. Priset var nedsatt så det var ju perfekt tajming :)
Vi ville inte ha ett för puttinuttigt album utan ett ganska neutralt ändå. Detta är robust och vi får plats med mycket text och bilder.

Både jag och sambon längtar oss alldeles fördärvade efter vår lilla Sprattel. Tänker på henne/honom mest hela tiden och blir så rörd när jag tänker på hur fantastiskt det faktiskt är att det är en liten människa som växer. Jag är inte den blödiga typen i vanliga fall och under graviditeten har jag också hållt mig lugn i nerverna. Däremot så är jag väldigt känslig om jag ser ett barn födas, för då tänker jag på vilken otrolig chock det måste vara att födas. Tänk att ligga i sin trygghet för att sedan slungas ut i kylan och verkligheten.

 

Kan inte förstå att det bara är 3-4 år sedan som jag tyckte att jag absolut aldrig ville ha barn. Nu när man har gått hemma har man funderat mycket på detta och varför jag kände så. Mycket handlar det om att jag har fått växa upp sen små barnsben med att min mamma var allvarligt sjuk. har varit så fruktansvärt rädd för att någonting skulle hända mig eller pappan och att barnet skulle växa upp med sorgen att få ha en sjuk/död förälder. Men ju mer jag har funderat på det, desto mer har jag kommit till insikt att jag aldrig själv skulle velat förbli ofödd. Trots att livet många gånger har varit orättvist hårt när man var liten så fick jag ändå växa upp i en otrolig familj. Alltid fylld av kärlek och närhet. Är man älskad så spelar faktiskt materiella saker ingen roll.

 

Nu har jag ju inte fått barn än men ändå så tänker man lite annorlunda mot vad man gjorde innan man blev gravid. Nu har jag fått en helt annan förståelse för hur det måste ha känts för min mamma när hon var tvungen att förlösa min syster med kejsarsnitt så att hon kunde påbörja sin cancerbehandling. Fy så fruktansvärt att precis ha fått ett litet barn och veta att man är så sjuk att det är stor risk att man inte kommer finnas där sen.

 

Framtiden kan jag inte sia om men jag hoppas verkligen på att vi kommer få vara en frisk familj. Även om det inte skulle vara så så skulle jag aldrig ge upp utan kämpat med all den kraft jag har för att få se lilla Sprattel växa upp och bli stor.