Mizzenn - vägen till ett nytt liv

Så  var "den" dagen här - igen. Ikväll vid 21.15 är det tre år sedan mamma tog sitt sista andetag och det känns precis som igår. Minnesbilderna är fortfarande lika skrämmande och jag önskar så att de kunde försvinna ur mitt huvud. Tänk om hon bara kunde komma tillbaka om så bara för en kort stund. Skulle vilja hålla om henne en gång till, lukta på hennes kläder och höra henne prata med mig.

Det låter säkert som en klyscha, men hon var verkligen speciell. Inte bara för att hon var min mamma, utan för att hon faktiskt var ganska mycket mer annorlunda än de flesta människor. Hon var totalt osjälvisk, månade alltid om alla andra, främst oss barn. Hon älskade verkligen människor och kunde se något gott i alla, även de som vi andra hatade.

Så, idag är det en tung dag. När jag vaknade vid 1-tiden inatt och skulle amma lilla Nikolina så tänkte jag på att jag hoppas verkligen inte att livet bara tar slut den dagen vi dör och att mamma på något sätt ändå skulle kunna se lilla Nikolina. Det är inte roligt att tro att allting bara blir svart, så därför försöker jag intala mig att det inte är så.

Nu ska vi städa och packa för imorgon bär det av till Eskilstuna för att fira F´s syster student. Läskigt att resa så långt bort för första gången med lillan. Massor som man inte får glömma att packa.

Nu börjar jag känna mig lite mer som vanligt i alla fall. Medicinerna börjar ta slut så på lördag är det sista dosen som jag ska ta. Hoppas innerligt på att Nikolinas mage ska bli bättre då. Nu får det vara nog med den här infektionen men jag vågar inte hoppas på att den försvunnit förrän jag sett det med egna ögon.

Idag kommer min pappa hit och ska hjälpa mig med tösen litegrann för F har en lång dag i skolan idag.. Kan verkligen behöva lite avlastning när man har en bebis som i stort sett skriker dygnet runt. Är jättefint väder idag så ska nog försöka ta oss ut på en liten promenad. Kan verkligen behöva lite frisk luft tror jag.

Igår skickade vi in lite kort på framkallning på lillan som vi ska skicka till släkten. Tycker hon känns så himla stor mot var hon var när hon var nyfödd men det är hon ju inte :/ Utvecklingen går så ruskigt snabbt. Nu är hon "med" på ett helt annat sätt, vrider huvudet efter ljud och följer oss och katterna med blicken. Så roligt så :)

En lite tristare nyhet är att det verkar som vi får getingbo på balkongen i år IGEN. I förmiddags hade vi sex getingar inne i vardagsrummet på en och samma gång. Tur att katterna var instängda just för stunden och att F (som är jätterädd för getingar :P) tog en dusch. Fick ut dem allihopa (eller ja, jag kan erkänna att jag smashade allihopa med en kudde).

Nu var det ett bra tag sen jag skrev här.  Har varit full rulle med att försöka få lite rutiner för all bebisskötsel, man är ju inte direkt van. Allting har gått bra med henne, hon är en väldigt lugn och snäll bebis. Tyvärr har hon fått riktigt ont i magen på grund av att jag äter antibiotika men om fem dagar är kurerna avslutade så då ska hon bli bättre. Nu har magdropparna hon får äntligen fått full verkan och magmassagen verkar också fungera bra. Skönt att få sova ganska bra om nätterna.

Själv har jag åkt på endometrit, infektion i livmodern. Inte alls någon höjdare. Det var många om och men innan det blev konstaterat men i onsdags fick jag träffa överläkaren på gyn som redde ut det. Trodde då att allt skulle vara frid och fröjd och jag började känna att jag repade mig. Igår kväll så fick jag dock en riktigt ordentlig blödning som inte visade någon som helst tendens att vilja sluta. Allting gick väldigt fort och två trevliga karlar på ambulansen kom och hämtade mig. På sjukhuset lyckades dem hejda blödningen i alla fall men fy så många hemska tankar som åkte runt i huvudet på mig. Tänk om man förblöder och jag inte får träffa Nikolina mer? Tänk om jag inte kan få fler barn? Tänk om... och så fortsatte det. F var hemma med Nikolina och han var lika orolig han. Man blir verkligen mer orolignär man har barn, definitivt. Nu gick allting bra och under småtimmarna kunde jag ta taxin hem. Så eländig jag kände mig då. Helt blodig T-shirt, målarfärgiga mysbyxor, omplåstrade armar efter nålsticken och ruffsig i håret stod jag ute i ösregnet och väntade på taxin. Undra vad taxichauffören tänkte. Snäll var han i alla fall. Fick med mig medicin som jag ska äta i tre dagar. Hoppas att lillan inte får några känningar av den. Nu är det vila som gäller i några dagar. På tisdag när F ska vara i skolan kommer min pappa hit och avlastar mig med Nikolina. Ska ju försöka att inte röra på mig alltför mycket utan ta det lite lugnt.

Min älskade lilla flicka är i alla fall pigg och kry, det är huvudsaken. Jag kan ta att vara sjuk, det gör mig inte så mycket så länge hon får vara frisk. Nu har F gjort baguetter med salami och brieost, det har jag längtat efter hela graviditeten :)

Igår var första dagen som jag och tösen skulle klara oss ensamma utan F. Det kändes lite läskigt först men gick riktigt bra. Pärsen kom sedan inatt istället då hon endast åt och skrek mellan 21-04. Kan säga att jag var riktigt, riktigt trött mot slutet. Fick tillslut henne att somna.  Lilla tjejen är väldigt bestämd av sig och kräver mycket närhet vilket hon gärna får. Hoppas på att nätterna kommer gå lite smidigare framöver för det känns segt att bara sova två timmar per dygn.

Igår var det återigen dags för återbesök på BB-mottagningen. När man åker hem tidigt från sjukhuset så får man gå på kontroll hos dem och sedan gör de bedömningen när det är lämpligt att gå över till BVC istället. Nu har äntligen lillan vänt med vikten. Igår vägde hon 3 678g och då blev vi överskrivna till BVC. Känns skönt att hon vänt för det var lite oroande med vikten för trots allt så äter hon som en häst (och bajsar därefter :P). Imorgon bitti ska vi bara göra ultraljudet på höfterna som görs på alla nyfödda, sen slipepr vi förhoppningsvis ha med sjukhuset att göra på läääänge.

Nu är det dags för mig att äta litegrann!

Nu äntligen har jag lite energi och tid till att sätta mig vid datorn en sväng. Har varit helt avskärmad från verkligheten några dagar nu. Måndagen den 26 var vi på förlossningsinformation på sjukhuset. Vi skulle egentligen gått på den för en månad sedan men så har sjukdomar och sambons skola kommit emellan. Det var den sista förberedelsen som vi inte hade fixat. 15 minuter efter att informationen är färdig börjar jag få värkar. Jag är rätt så säker på att hon bara låg inne i magen och väntade på att hennes mamma och pappa skulle vara helt redo och förberedda för hennes ankomst. 53 timmar senare är hon hos oss i alla fall efter en utdragen och jobbig förlossning.

18 timmar gammal så åkte vi hem med henne och det kändes verkligen skumt. Fortfarande är jag helt säker på att vi bara får låna henne från sjukhuset. Det känns så underbart att slippa graviditeten kan jag säga. Känslan att kunna äta vad jag vill och att inte må illa dygnet runt är obeskrivlig. Ändå så räcker det bara att titta på lilla Nikolina för att känna att graviditeten var värd varje sekund.

Nu är hon 3½ dygn gammal och vi har börjat landa här hemma. Så nu kan man börja ta kontakt med yttre världen igen.

 

 

Nikolina 100428 kl 22.37

3 980g & 52cm lång

Efter 53 kämpiga timmars värkarbete kom hon äntligen med en hiskelig fart.
Långhårig precis som sin mamma och pappa.

När man precis har hunnit vara frisk en dryg vecka efter två veckor med halsfluss, då blir jag sjuk igen. Fy tusan säger jag bara. Sovit som en påse nötter hela natten på grund av febern och ruggigt ont i halsen. Inte ens Mucoanginen hjälpte och då är det illa. Den brukar bedöva hela munnen på mig, men inte denna gången. Får försöka vila nu de kommande dagarna så att sjukdomen släpper taget fortast möjligt. Verkar som kroppen bestämt sig för att jag helt enkelt ska vara sjuk nu såhär i slutet.

Igår roade jag mig med att sy underlakan till bebisen. Använde gamla fina vuxenlakan som är sådär härligt mjuka och det blev toppenbra. Bäddade den lilla vaggan och vagnen. Mysigt :) Min pappa har visat sig vara en riktig hejare på det här med graviditeter och har visat sidor som jag absolut inte trodde han hade. I och för sig så har han ju faktiskt tre barn så lite erfarenhet har han. Han har i alla fall full koll på vad som händer med den gravida kvinnans kropp, förvärkar, slempropp och hela balunsen. Det känns väldigt roligt att han engagerar sig och har förståelse för hur man mår. Söta pappa ♥

Jaha så imorgon är det dags att gå in i en ny vecka, vecka 40. Det känns verkligen overkligt men oh så efterlängtat.
Idag var vi hos barnmorskan och jag hoppas verkligen vi ska slippa gå på nästa besök som är bokat till 7 maj. Allting såg bra ut. Bebisen hade lite låga hjärtljud men efter att barnmorskan klämt ordentligt på henne/honom så blev det liv i luckan kan jag säga ;) Blodtrycket har gått upp också men det verkar kunna bli så i slutet av graviditeten. Känner mig helt obeskrivligt sliten kan jag säga. Illamåendet är precis lika illa som när det var som värst och det orkar jag inte med så länge till. Ligger på +4kg mot inskrivningen nu i alla fall och det känns lagom för mig.

Eftermiddagen ägnade jag åt att vila och vänta på ett telefonsamtal. Överläkaren på narkos på sjukhuset har gjort en utredning på min rygg pg.a. en gammal skada och han skulle ringa med besked idag huruvida jag kan få ryggbedövning eller inte. Han är verkligen duktig och jag känner mig helt trygg med hans besked men precis som jag anade så kan jag inte få ryggbedövning. Hoppas man slipper kejsarsnitt för det är ju inte roligt att bli sövd :(
En annan dum sak. Imorse läste jag tidningen och ser då givetvis en stor artikel om att en kvinna dött vid sin förlossning här på sjukhuset då hon skulel förlösas med kejsarsnitt. Gissa vad, det verkar bero på hennes sköldkörtelproblem och övervikt och det har ju jag med. Jag vet att det är minimal risk att det händer något men nu såhär mto slutet så har ju tankarna om att det faktiskt inte är helt riskfritt att föda barn kommit fram allt mer. Nu är jag ju relativt säker på att allt kommer gå fint, men det finns ändå tankar som gnor lite i bakhuvudet. Arg på mig själv att jag råkade läsa artikeln :/

Inatt får gärna bebisen säga till om att hon/han vill komma under morgondagen. Då blir det perfekt tajming med att F inte har någon skola förrän på måndag. Får hålla tummarna, men lär bli besviken som jag blir varje morgon då jag upptäcker att bebis inte vill komma ut.

Jag har alltid tidigare aktat mig från att prata politik med andra än min sambo. Alla människor tycker ju olika och det kan helt enkelt vara känsligt att prata politik har jag märkt. Nu klarar jag helt enkelt inte av att vara tyst längre. Sverige är ett demokratiskt land vilket jag tycker ger dess invånare en förbannad skyldighet att läsa på sig litegrann om politik och inte bara svälja kvällsmediers artiklar. Det må låta hårt men jag måste säga att många människor har ordentliga skygglappar runt ögonen. Det finns så mycket "fakta" som florerar runt och som inte alls är sant. Förstår inte hur människor hela tiden sprider runt det för sanning utan att ens ifrågasätta om det överhuvudtaget är sant.

Jag respekterar fullt ut att människor har olika syn på vad som är viktigt i samhället. Kan man någorlunda argumentera för varför man röstar som man gör så har man definitivt fullgjort sin plikt gentemot demokratin enligt min mening. Däremot möter jag varje dag personer som tycker "si och så" men som inte ens klarar att möta ett enda motargument.

Vilka av oss kommer inte ihåg den massiva kritiken mot systemet där cancersjuka tvingas ut i arbete av Alliansen. Kvällspressen matade upp saftiga rubriker på löpsedlarna och många människor blev förfärade över hur det fick gå till i samhället. Det inte lika många har noterat är efterspelet på detta, hur det faktiska utslaget blev.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/kanske-var-allt-inte-helt-nattsvart-anda_4213677.svd
http://www.dn.se/ledare/huvudledare/en-sjuk-spiral-1.1040753


Sedan finns det ju en till klassiker, att Alliansen skulle ta från fattiga och ge till rika. För skojs skull har jag sammanställt en liten tabell över vad som hänt de sista fem åren skattemässigt.



Många efterfrågar ju en fullständigt rättvis ekonomi. Men vad är rättvist? Att alla betalar samma procentsats i skatt, betalar samma årliga summa i skatt eller att procentsatsen ökar med inkomsten? Det är många som inte inser att de faktiskt betalar mindre i skatt. Även pensionärerna betalar mindre i skatt jämfört med för några år sedan.

Så snälla alla som ska rösta, ta en stund vid datorn och kika på vad de olika partierna faktiskt tycker. Ge inte efter för medias hets eller allt skvaller som sprids. Bilda er en egen uppfattning :)

Lördagen bjöd ju på rätt dåligt väder så vi satt mest inne och tog det lugnt. Igår var det desto finare väder och både jag och sambon var på riktigt bra humör. På förmiddagen skulle vi åka till vårt andra garage där vi förvarar "finbilen" för att lämna av vinterdäcken till vår vardagsbil. Sambon märker väldigt fort att något är skumt när han öppnar porten, huven bl.a. är lite öppen. Jodå, mycket riktigt så har det varit inbrott i garaget. Inte brutit sig in utan de måste ha tagit sig in med nyckel. Vi fick bara en nyckel av vår hyresvärd till garaget så man kan ju undra vart de andra nycklarna är.

Inte roligt att se sambon så ledsen över att hans pärla har blivit så misshandlad och att någon dessutom gjort det med nyckel = omöjligt att få ut något på hemförsäkringen. De har slitit loss en del av delarna i motorutrymmet och även inuti bilen. Även alla flyttlådor med verktyg osv. har de tagit. Vi är mycket glada för att de inte kunnat ta däcken och fälgarna tack vare att de sitter med låsbult i alla fall. Sakerna som är knyckta är i de flesta fallen ganska bilspecifika vilket får det att kännas som det är ett beställningsjobb. Antagligen någon med en likadan bil som har behövt vissa delar. Något som vi skrattar gott åt är att vissa av sakerna de tog är totalt värdelösa då de inte fungerar *hehe*

Jahapp nu är vi inne på ett nytt tiotal. Hela 19 dagar kvar till beräknad födsel. Nu kan man ju aldrig veta när det blir, kan ju bli tidigare eller senare så. Som mest är det 40 dagar kvar och det känns som en hel evighet.

Idag skulle jag ju gjort högskoleprovet men så blev det inte. Sjukdomen har inte släppt greppet om mig riktigt utan jag är fortfarande tät i huvudet och trött. Dessutom är foglossningen riktigt jobbig så jag hade aldrig orkat sitta på en trästol i åtta timmar. Jaja, det kommer fler chanser :)

Igår hade vi en helt underbar dag här hemma. Medan sambon var i garaget och mekade satt jag ute i solen och bara njöt. 14 grader i skuggan och T-shirtvärme i solen. Underbart! Jag är en riktig solälskare, mår mycket, mycket bättre när vädret är fint. Idag skulle det tydligen vara dåligt väder men vädergudarna verkar inte lyda prognoserna utan just nu är det klarblå himmel här och SOL.
Det blir att sätta sig ute en stund idag också, det gör gott för psyket nu när man bara går och väntar. Alla bekymmer faller åt sidan och man kan vara sitta och vara.

... att jag fortfarande trots att jag är i vecka 38 kan få på mig (och knäppa) mina jeans över fetaste stället på magen :)

Gravidhormonerna gör att min hjärna är seg. Kom just till en insikt. Det är inte max fem veckor kvar som jag fick för mig igår, det är ju SEX VECKOR! Herregud. Den här sjukdomen har totalt tagit musten ur mig. Har aldrig varit såhär trött eller orkeslös i hela mitt liv. Inte ens när jag hade vinterkräksjukan var jag såhär matt.

Finns det inte någon som kan teleportera mig till ett varmt land? Längtar bort som bara den. Sen kan den personen vara snäll och teleportera mig tillbaka hit när det är dags för Sprattel att komma :)

Nu är förhoppningsvis näst sista besöket hos barnmorskan avklarat. Har i alla fall lyckats få upp mitt blodvärde äntligen. Har legat väldigt lågt hela graviditeten i stort sett trots ett flitigt intag av järn. Magkurvan och bebisens hjärtslag såg finfina ut. Vecka 36+6 är jag på idag och totala viktuppgången sedan vecka 7 är 2 kg. Känns skönt att ha sluppit en enorm viktökning för det vete tusan hur jag hade orkat med. Det känns nog tungt som det är nu med alla extrakilon.

Vi skrev sammanfattning av graviditeten och gick igenom min journal. Känns så skönt att det är nära nu. Barnmorskan höll med om att lilla Sprattel borde komma snart, för min skull. De sista veckorna har jag mått mycket sämre och jag orkar inte vara gravid mer nu. Har börjat kräkas ordentligt och fått trappa upp ännu mer på min illamåendemedicin. Är otroligt glad för vår underbara barnmorska. Hon peppar mig så bra jag mår alltid så mycket bättre efter jag varit hos henne. Kommer bli sorgligt när man inte får träffa henne mer :/ Hon tyckte det var bra att vi hotar lilla Sprattel med minskad veckopeng för varje vecka h*n dröjer kvar i magen. Förhoppningsvis lyssnar bebisen på sina bestämda föräldrar. I värsta fall får man ju gå ända till och med hela vecka 43 i detta länet innan de sätter igång förlossningen. Huga det är fem veckor dit.

Igår monterade vi upp skötbordet och packade upp vagnen. Vaggan är färdigmålad. Nu är det inte mycket kvar som ska fixas. Förlossningsväskan ska packas, frysen ska fyllas upp med matlådor och jag ska sy klart lite påslakan till vagnen och vaggan. Sen är allting klart. Är otroligt glad över att vi var så tidiga med att handla allting, hade aldrig orkat med det nu.

Jo, just det måste ju berätta om vilken knäpp typ jag träffade hos barnmorskan. Fick verkligen bita mig i kinden för att inte skratta rätt ut. In i väntrummet kommer det en kille som ser ut som en cowboy, boots, hatt och hela köret, tillsammans med sin flickvän. Jag ser att han bär på en apotekspåse och en spiral som jag antar tjejen skulle sätta in. Hans tjej försvinner iväg på toa och denna cowboyen pratar på så man kunde tro att han inte gjort annat än att smörja sitt munläder i sitt liv. Det är svårt att återberätta om vårt samtal men denna karl var väldigt underhållande. Han dansade runt i väntrummet viftandes på spiralen och sjöng om att han snart skulle få göka fritt med sin flickvän. Sen hade han en väldigt detaljerad utfrågning av mig om hur det är att vara gravid. Han pratar högt och tydligt om vilket privilegium det är för en äkta man att få¨"inserta" sina gener och att mammorna minsann skulle vara riktigt stolta över att få bära runt på mannens gener. Allt detta sa han ju givetvis med glimten i ögat. I detta ögonblick så kommer hans tjej ut från toan och har hört alltihopa. Hon är inte alls road kan jag säga, snor åt sig spiralen och går ut från barnmorskemottagningen som ett ilsket moln. Han går ut efter henne och man hör hur de tydligt grälar i hela trappen ner :P